Inget att dölja naken

Dagens humör har varit i stil med en berg- och dalbana. Uppvärmning på morgonen med Dolly Parton innebar gott humör, klippning - dåligt humör, mat - gott humör, plugg om Hongkong - gott humör (ja, det var kul), fikahandlande - gott humör, styrelsemöte - relativt humör, MUF - gott humör, skjuts hem - gott humör, te - gott humör, TV - dåligt humör.

Och då sista stadiet är dåligt humör ska det självklart avspeglas i kommande inlägg. SVT:s årskrönika gav mig en smärre hjärtattack, dels då den var helt idiotisk på alla sätt och vis i sin rapportering, dels då den inte lade fram något ordentligt och dels då den intervjuade människor vars huvuden förmodligen varit fyllda med silikon - om ens det.

Som svar på frågan om en utökad övervakning "ja, det är ju inte så farligt, jag har inget att dölja". Nej, men det har inte jag heller - och just därför finns det ingen anledning till att filma mig konstant. Och visst, trots att jag avskyr att prata i telefon kan ni lyssna på mina telefonsamtal också, jag har inte heller där något att dölja, men jag vill inte att ni lyssnar ändå.

Om jag är stolt över min kropp, innebär det att jag då kan gå omkring naken - för jag har inget att dölja?

Ungefär som några redovisningar vi hade i klassen om påhittade länder "ja, det är en diktatur, men fursten är omtyckt av folket ändå, för han har bra reformer". Kalla mig bortskämd, men jag skulle aldrig vara nöjd i ett sådant land, jag vill göra mina egna val, hur dåliga de än må vara. Så länge det är mina egna val som styr mitt liv, klagar jag inte på någon annan.

Det som kan tyckas skrattretande med detta inlägg är att jag slår på tangentbordet med en energi jag kan inte frammana i andra sammanhang. Mitt humör är exakt som det ska vara, jag är upprörd, men oerhört stimulerad i att kunna lägga fram de åsikterna jag har.

Jag vill inte ha ett land i vilket en regering gör bra saker, jag vill ha ett land i vilket regeringen låter mig leva mitt liv.